Om nylon
Nylon är ett konstgjort material som består av syntetfibrer från polyamid. Skaparen av nylon hette Wallace Carothers som efter sju års forskning på DuPont uppfann en tunn tråd som liknade silke. Detta var 1934 och produktens namn blev ”Fiber66”. Man insåg att denna tråd kunde vara mycket användbar både som ersättning för siden i fallskärmar, men också i skapandet av strumpor. Man behövde dock ett bättre namn på tråden och man tillsatte en namnkommittté som hittade på 400 olika namn för fiber66. Ett av namnen var ”Duparooh” vilket var en förkortning för ”DuPont Pulls A Rabbit Out Of the Hat”, ett annat namn var No Run och det gillades, men eftersom tråden inte var stark nog att kallas för ”No Run” vände man på det och bytte ut ett par bokstäver och fick tillslut fram namnet nylon. Carothers sökte patent på nylonet 1937 och 1938 startade marknadsföringen för nylon.
Det finns flera skrönor för vad nylon skulle vara en förkortning för. Bland annat skulle det vara en förkortning för New York och LONdon för att hedra de två team (ett från New York och ett från London) som man trodde hade arbetat fram nylonet.
Det fanns också en teori om att nylon skulle betyda Now You’ve Lost, Old Nippon och det skulle syfta på att marknaden för silke skulle försvinna för Japan efter att nylonet satt fart. Men ingen av dessa är givetvis sanna.
För att framställa nylonfibrer måste en tvåhövdad amin och en tvåhövdad karboxylsyra möta varandra i gränsskiktet mellan två vätskefaser.
Amino- och karboxylsyran binder då till varandra direkt och skapar polymerkedjorna.
Tillverkningsprocessen av nylon går till på följande vis (kopierat och redigerat från wikipedia):
Råmaterial är luft, vatten och stenkol
1.Stenkolen bränns och man får då koks, lysgas och stenkoltjära. Lysgasen är endast en biprodukt vid nylontillverkning, men är värdefull och kan användas till annat som inte kommer beskrivas här.
Efter det börjar flera parallella processer:
2.1 När koksen kommer ut ur gasugnen släcks den med vatten. Ur vattenångan som bildas vid släckningen utvinns hydrogen (äldre benämning vätgas) och oxygen (äldre benämning syrgas).
2.2 Stenkoltjäran är basmaterial för ett stort antal tekniska produkter, bla det fenol, som behövs vid nylonsyntesen.
3. Ur luft utvinns nitrogen (äldre benämning kvävgas). Av denna nitrogen plus hydrogen från processsteg 2.1 får man ammoniak.
4. Av hydrogen från steg 2.1 och fenol från steg 2.2 görs cyklohexanol.
5. Av cyklohexanol och oxygen från steg 2.1 görs adipinsyra.
6. Ammoniak från steg 3 + adipinsyra ger hexamentyelendiamin.
7. Genom ytterligare tillförsel av adipinsyra till hexametylendiamin fälls nylonsalt (caprolactam = hexametylen-diamin-adipat)
8. Nylonsaltet hettas upp under tryck i en autoklav varvid nylonsaltet polymeriseras till en oordnad hög med nylonfjäll.
9. Fjällen skakas i en så kallad hopper, så att de i en någorlunda jämn ström går vidare till en uppvärmningsanordning och smälter. En pump trycker ut smält nylon genom en horisontell hålskiva (spinndysa) med mycket små hål. Den smälta nylonen är seg och bildar sammanhängande spindelvävstunna fibrer som hänger ned under hålskivan.
10. Väl ute från hålskivan möter nylonfibrerna en luftfläkt, som kyler dem så att de stelnar.
11. Fibern kan nu slutbehandlas på två sätt:
11.1 Antingen spolas upp på spolar i form av obruten fiber, som lämnar tillverkningsprocessen och går vidare till olika tillämpningar.
11.2 Alternativt går fibern till ett sträckverk i flera steg, varvid fiberdiametern minskar.
12. Fibern skrynklas nu och huggs upp i småbitar, som packas i stora balar om ca 125 kg för vidare transport till spinnerier för tillverkning av spunnen nylontråd. Skrynklingen gör att de korta fibrerna hugger tag i varandra och inte glider så lätt. Detta bidrar till en stark tråd.